Pysselmaja

I helgen var det återigen dags att ta en sväng till Öland och deras Skördefest. Lite av det vi inhandlade fungerar nu som höstpynt utanför dörren. Shit vad det gick snabbt från sommar till höst!

 

Idag har Alvin varit på sitt första barnkalas. Det var två pojkar på hans förra avdelning som fyllt fyra och varit väldigt tydliga med att han skulle bjudas på deras kalas. Gulle! Han var lite nervös innan, men när han kom dit och såg att det var barn han kände där och att de inte tagit med sin hund gick det jättebra och jag lämnade honom. Två timmar senare var det en väldigt nöjd kille jag fick med mig hem. Han berättade vad de ätit och vilka lekar de lekt och började genast planera vilka han ska bjuda på sitt kalas när han fyller år nästa gång!

 

I somras såg jag på min kompis blogg att hon gjort så himla fina tavlor. En av dem hade sjörövartema och jag tänkte direkt att den var som gjord för att passa inne i Axels rum där vi tapetserat med en gigantisk skattkarta. Jag sparade därför idén i hjärnkontoret och har nu några månader senare gjort en egen tavla. Jag är så skamlös att jag till och med stal idén till texten. Tack för inspirationen Emma!

 

I helgen har vi bara varit hemma och kommit ikapp med trädgårdsfix, tvätthögar och sömnbrist. Inte jättekul - men välbehövligt emellanåt. Förra helgen spenderade vi däremot i Oskarshamn. Där bjöds det bland annat på konsert med Sean Banan och hemmapremiär för hockeylaget. Vädret var fantastiskt och förutom konserten och matchen hann vi med en shoppingrunda, fika på stan och en massa lek hemma hos farmor och farfar. Dessutom träffade vi många nära och kära!

 

Det hade bannemig varit en perfekt helg, om det inte vore för att konserten som skulle bli höjdpunkten blev allt annat än det. Alvin, som alltid varit lite rädd för djur och gosedjur, verkar ha utvecklat en regelrätt fobi för utklädda maskotar. Det fanns en sådan på scenen i början och han fick fullständig panik, trots att den var på avstånd. Efter det tappade han fullständigt intresse för konserten, som han hade sett fram emot i veckor! Rädslan tog över så fullständigt.

 

Vi hade hoppats att den här rädslan skulle minska med åren, men nu verkar det alltså ha blivit precis tvärtom. Efter lite samråd med en av hans kloka pedagoger har vi bestämt att han ska få "vila" från hela grejen ett tag. Vi ska göra vad vi kan för att undvika dessa maskotar under hösten till att börja med. Det innebär att vi får skippa i princip alla arrangemang som är riktade till barn, men det spelar ju egentligen inte så stor roll eftersom han ändå bara mår dåligt av att vara där som läget är nu.

 

Mitt i höstupptakten unnade vi oss en veckas semester. Inte direkt spontant, vi bokade tidigt i våras, men härligt var det. Vi var på Rhodos tillsammans med mina föräldrar och bodde på ett hotell som var helt perfekt för oss, Mythos Beach. Det låg visserligen lite offside, men kunde å andra sidan erbjuda allt vi efterfrågade. Det bästa var nog att vi bokat ett rum med pool-access. Det innebar att Axel kunde ta sin middagslur inne i sin säng, samtidigt som vi andra fortsatte hänga vid poolen precis utanför.

 

Självklart är det ett bestyr att vara iväg med två små barn, inte minst med en ettåring helt utan känsla för vad som är farligt. Första kvällen började jag allvarligt fundera på vad vi gett oss in på, när vi fick lämna middagsrestaurangen med båda barnen gråtandes och skrikandes av olika anledningar. Men att se deras ögon lysa av lycka över att få bada (igen!) gjorde att det var värt varenda krona och varje nytt grått hår.

 

Hoppsan hejsan. Den här hösten har verkligen rivstartat. Det känns som att vi med full kraft kastats in i småbarnscentrifugen där man ska klämma in lämning, hämtning, jobb, lek, föräldramöten, tvätt, gos, träning, matlagning, uppfostran och så vidare på väldigt få timmar. Vi är så klart inte helt nya på det här, men att ha två barn med olika behov tillför definitivt en dimention i vardagspusslet. Det är lätt att känna sig otillräcklig och det gäller att prioritera. De senaste veckorna har jag bland annat prioriterat bort uppdateringar på bloggen. Men nu känns det som att vi fått nån form av rytm i det här nya vardagslivet och därför tänker jag vara lite mer produktiv här framöver. För jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva och att fotografera. Dessutom är det väldigt värdefullt för mig att ha mina inlägg om ditten och datten att gå tillbaka till och minnas ibland. För livet i centrifugen går fort, och snart är mina små pojkar inte små längre.